Tro och Tvivel

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Så det får bli såhär. Jag skriver för jag vill tänka. Jag kan tänka när jag skriver ner det. Det blir mer verkligt då. Jag läste precis Annika Marklunds blogg, hennes bästa vän har precis gått bort. Cancer. Fanny hette hon, hon verkade vara en fin person. En kille tog livet av sig igår, i live webcam, i sverige och allt. Marcus hette han, han verkade vara förvirrad. En annan bloggerskas pojkvän dog för inte så länge sen. Mikael tror jag han hette, dom verkade vara väldigt kära. Min vän har precis fått cancer. Allt känns så meningslöst på något sätt. Jag har alltid velat tro på karma. Att bra saker händer bra människor. Men varför götr det inte det då? Jag känner mig så förvirrad, så ledsen men tom. Det är så svårt att förstå att det finns så mycket du inte kan göra någonting åt, alls. Saker som ingen kan ändra, som ingen kan kontrollera. Livet ska ju vara någonting så fint, värdefullt och lyckligt. Just nu känns det bara ont, smutsigt. Men jag hoppas ändå, det kommer jag aldrig sluta göra. Jag vet att han kommer klara det, jag måste veta det för vad fan händer om han inte gör det? Då ger jag fan upp. Då kommer jag aldrig tro att världen styrs av en god Gud, utan mer av en ondska utan slut. Jag har en otrolig ångest över en engelska läxa jag inte gjort. Vad spelar den för roll egentligen? Jag vet inte varför jag skrev detta inlägg, vet inte ens om jag kommer publicera det men jag ville skriva av mig. Jag har så många frågor, så många tankar. Dom mår inte bra att stanna inne, men dom vågar heller inte sig ut till en person in real life. Därför tackar jag internet nu. Tack.

Vila i frid Fanny, Marcus och Mikael. Och alla andra som inte längre finns här, fysiskt iallafall. Vila i frid.